Inte glorifiera men personifiera

Hugos fall har väckt mycken uppmärksamhet, för vi valde att vara öppna med det från början.

Det började med att jag skrev statusrapporter i min öppna fil på Facebook nästan dagligen.
Det ledde till att Annika Rentola på Hufvudstadsbladet tog kontakt och undrade om vi ville berätta Hugos historia. Den historien, med saklig uppföljning, publicerades söndagen den 15 november på två uppslag i tidningen! Två dagar senare skrev Johanna Westman en ledare om psykvården i vårt land, utgående från Hugos case. Idag, ytterligare två dagar senare spinner så Monica Ålgars vidare på bristerna i psykvården utgående från bl.a. Hugo, i sin kolumn i HBL.

Det har varit ytterligare publicitet. Hugos kompisar Filip Michelsson och Jonas Welander skrev en minnesruna över Hugo som musiker och den har publicerats på svenska i Västra Nyland och Hufvudstadsbladet och på finska i Kirkkonummen Sanomat. På länken basso.fi/ajankohtaista/2943/r.i.p-hugo-nikula har Hugos musik återigen kommenterats och kommenteras. Och mer är på kommande.

Man kunde tycka att vi är publicitetshungriga.
Man kunde tycka att vi vill glorifiera Hugos död.
Det är långt ifrån sanningen.

Hugo var en begåvad musiker. Hugos musik förtjänar att uppmärksammas, men den processen rår jag inte på, även om jag har ett slags vetorätt. Kanske.

Men Hugos självmord och alla skriverier utgående från det?

Självmord är oacceptabelt. Självmord är fasansfullt för de anhöriga. Självmord är inte alltid en självisk gärning - det lärde jag mig nu. Men framför allt är självmord något så tabubelagt, att vi ser det som vår skyldighet att dra fram vår tragedi i ljuset. Hugo hade velat att hans berättelse skulle skrivas. Vi, Hugos föräldrar, vardera publicister, tycker att publicitet av också svåra och personliga frågor kan vara nyttig. Därför ställer vi upp.

Men framför allt. Vi önskar att Hugo ska få ge ansikte åt den dystra statistiken, bli det exempel som också politiker och byråkrater och läkare och andra kan förstå och se. Bakom siffrorna.

Lyckas vi med det, och kan vi därigenom påverka och rentav få någon desperat ung människa att välja livet istället ... Ja, då har inte Hugos död varit förgäves.

Men priset är högt.

Det värsta som kunde hända!

Sedan jag skrev mitt senaste inlägg har jag drabbats av något som jag har varit rädd för i flera år: Min älskade son Hugo tog livet av sig den 22 augusti. Han hade garderat sig så väl att han verkligen inte ville misslyckas, och det var inte längre ett rop på hjälp. Han ville lämna oss. Han orkade inte längre.
Men jag fann honom.
En minut för sent för att han skulle kunna återställas och bli en levande människa igen.
En minut för tidigt för att han skulle ha gått bort, oåterkalleligt.
Jag fick honom att andas och hans hjärta att slå på nytt.
De sakkunniga, brandkåren, ambulansmännen och MediHelis läkare fortsatte upplivningen.
Slutligen gjorde de allt de kunde på Mejlans sjukhus för att Hugo skulle komma tillbaka till de levandes skara.
Det visade sig efter cirka en vecka att skadorna på hans hjärna var så allvarliga att han inte hade någon framtid. Vi måste låta honom gå. Han skulle ha blivit en existens i en sjuksäng, utan möjlighet att uttrycka sig.
Under de exakt tio veckor det tog för honom att dö satt jag vid hans sida varje dag förutom 24 timmar då jag var ordentligt förkyld. Sista veckan sov jag i hans rum.
Jag fick vara med honom när han gick över gränsen.

Hugo jordfästes den 14 november i Kyrkslätt kyrka och därefter hade vi en minnesfest för honom på Övidsborg.

Vi har öppnat Hugo Nikulas Minnesfond i Aktia: 405500-1613657 för att hjälpa unga människor med psykiska problem. Finns du som läser detta utomlands är kontonumret och kontaktuppgifterna följande:

Hugo Nikula's Memorial Fund: AKTIA BANK, Toritie 2, 02400 Kirkkonummi, Finland IBAN: FI3040550010613657, BIC: HELSFIHH I Finland

Eftersom det här i främsta rummet är en blogg om utbrändhet kommer jag att berätta vilken effekt denhär katastrofen i mitt liv har haft på min psykiska hälsa. Bland annat min tidsuppfattning är numera radikalt annorlunda.
Men jag återkommer till det.