Det värsta som kunde hända!

Sedan jag skrev mitt senaste inlägg har jag drabbats av något som jag har varit rädd för i flera år: Min älskade son Hugo tog livet av sig den 22 augusti. Han hade garderat sig så väl att han verkligen inte ville misslyckas, och det var inte längre ett rop på hjälp. Han ville lämna oss. Han orkade inte längre.
Men jag fann honom.
En minut för sent för att han skulle kunna återställas och bli en levande människa igen.
En minut för tidigt för att han skulle ha gått bort, oåterkalleligt.
Jag fick honom att andas och hans hjärta att slå på nytt.
De sakkunniga, brandkåren, ambulansmännen och MediHelis läkare fortsatte upplivningen.
Slutligen gjorde de allt de kunde på Mejlans sjukhus för att Hugo skulle komma tillbaka till de levandes skara.
Det visade sig efter cirka en vecka att skadorna på hans hjärna var så allvarliga att han inte hade någon framtid. Vi måste låta honom gå. Han skulle ha blivit en existens i en sjuksäng, utan möjlighet att uttrycka sig.
Under de exakt tio veckor det tog för honom att dö satt jag vid hans sida varje dag förutom 24 timmar då jag var ordentligt förkyld. Sista veckan sov jag i hans rum.
Jag fick vara med honom när han gick över gränsen.

Hugo jordfästes den 14 november i Kyrkslätt kyrka och därefter hade vi en minnesfest för honom på Övidsborg.

Vi har öppnat Hugo Nikulas Minnesfond i Aktia: 405500-1613657 för att hjälpa unga människor med psykiska problem. Finns du som läser detta utomlands är kontonumret och kontaktuppgifterna följande:

Hugo Nikula's Memorial Fund: AKTIA BANK, Toritie 2, 02400 Kirkkonummi, Finland IBAN: FI3040550010613657, BIC: HELSFIHH I Finland

Eftersom det här i främsta rummet är en blogg om utbrändhet kommer jag att berätta vilken effekt denhär katastrofen i mitt liv har haft på min psykiska hälsa. Bland annat min tidsuppfattning är numera radikalt annorlunda.
Men jag återkommer till det.