Inte glorifiera men personifiera

Hugos fall har väckt mycken uppmärksamhet, för vi valde att vara öppna med det från början.

Det började med att jag skrev statusrapporter i min öppna fil på Facebook nästan dagligen.
Det ledde till att Annika Rentola på Hufvudstadsbladet tog kontakt och undrade om vi ville berätta Hugos historia. Den historien, med saklig uppföljning, publicerades söndagen den 15 november på två uppslag i tidningen! Två dagar senare skrev Johanna Westman en ledare om psykvården i vårt land, utgående från Hugos case. Idag, ytterligare två dagar senare spinner så Monica Ålgars vidare på bristerna i psykvården utgående från bl.a. Hugo, i sin kolumn i HBL.

Det har varit ytterligare publicitet. Hugos kompisar Filip Michelsson och Jonas Welander skrev en minnesruna över Hugo som musiker och den har publicerats på svenska i Västra Nyland och Hufvudstadsbladet och på finska i Kirkkonummen Sanomat. På länken basso.fi/ajankohtaista/2943/r.i.p-hugo-nikula har Hugos musik återigen kommenterats och kommenteras. Och mer är på kommande.

Man kunde tycka att vi är publicitetshungriga.
Man kunde tycka att vi vill glorifiera Hugos död.
Det är långt ifrån sanningen.

Hugo var en begåvad musiker. Hugos musik förtjänar att uppmärksammas, men den processen rår jag inte på, även om jag har ett slags vetorätt. Kanske.

Men Hugos självmord och alla skriverier utgående från det?

Självmord är oacceptabelt. Självmord är fasansfullt för de anhöriga. Självmord är inte alltid en självisk gärning - det lärde jag mig nu. Men framför allt är självmord något så tabubelagt, att vi ser det som vår skyldighet att dra fram vår tragedi i ljuset. Hugo hade velat att hans berättelse skulle skrivas. Vi, Hugos föräldrar, vardera publicister, tycker att publicitet av också svåra och personliga frågor kan vara nyttig. Därför ställer vi upp.

Men framför allt. Vi önskar att Hugo ska få ge ansikte åt den dystra statistiken, bli det exempel som också politiker och byråkrater och läkare och andra kan förstå och se. Bakom siffrorna.

Lyckas vi med det, och kan vi därigenom påverka och rentav få någon desperat ung människa att välja livet istället ... Ja, då har inte Hugos död varit förgäves.

Men priset är högt.