lördag 6 juni 2009

JÄMNA LÅGOR - III. Se väggen innan du går in i den



När stressen blir farlig



Stress är inte bara av ondo. För att överhuvudtaget kunna prestera något i livet behöver vi ett visst mått av stress. Stressen förändrar reaktionerna i kroppens kemi och är den signal vi behöver för att överleva när fara hotar. Så är vi funtade.

Vissa människor behöver mera stress än andra, och de åstadkommer då mer än andra. Stressen är det bränsle som håller motorn igång. Det här är heller inte farligt om man lyckas stänga motorn mellan färderna och låta den vila. Men stress kan också leda till utbrändhet.

Tillfällig stress kan botas med en tids vila. Utbrändhet kan aldrig botas med enbart vila. Inte en aldrig så lång sjukledighet botar en utbränd människa, om hon inte samtidigt får möjligheter att gå till botten med hela sin livssituation, och får sakkunnig hjälp. Javisst, med långvarig vila kan man återfå sin arbetsförmåga, men risken för återfall, och då kanske ännu djupare, är stor.

Stress är inte bara att ständigt ha bråttom eller att farten är hög. Farlig stress är när man tappar kontrollen över tillvaron. När högen eller listan med ogjorda saker ständigt växer och man inte vet vilken ända man skall börja i. Farlig stress är att varje dag på jobbet känna sig maktlös och ovärdig eller utanför. Farlig stress uppstår också av långvariga privata kriser, såsom fysiskt eller psykiskt våld och alkoholism i hemmet, kroniskt sjuka barn eller föräldrar att ta hand om. Små barn kan lära sig mönstret för farlig stress om de alltid blir underhållna och aktiverade, om de inte får ha det tråkigt ibland och det sällan är helt tyst omkring dem.

Bristen på någon att dela tillvaron med kan bli en övermäktig stressfaktor. Ett monotont arbete som inte ger någon tillfredsställelse men heller inte ”stressar” kan också bli så förlamande att kroppens stressignaler slår på det röda ljuset. Det kan leda till ångest och djup depression.

När stressfaktorerna är för många slår kroppen larm. Larmsignalerna kan vara plötsliga smärtor i rygg och mage, rytmstörningar, hudutslag och allergi, sömnlöshet, migrän. Oftast söker man då hjälp för de fysiska symptomen och det finns en risk för att man springer hos läkare i långa tider utan att få en diagnos. Också det ökar ångesten och oron. De fysiska symptomen är nog så verkliga och plågsamma, men det är också möjligt att de beror på att själen är sargad och man är på väg in i väggen med fart. Därför är kännedom om den egna kroppen en av de viktigaste vårdformerna vid utbrändhet. Det gäller att se varningssignalerna i tid.

Vi är inte bara fysiska varelser. Våra känslor och tankar kan göra oss fysiskt sjuka. Oro, skam och skuld, vrede och bitterhet, rädsla är känslor som tär. Obearbetad sorg och ensamhet kan plantera sjukdomar i kroppen.

Vi reagerar som ekorren i det berömda hjulet. Känslor leder till psykosomatiska sjukdomar. Fysiska sjukdomar är ofta signaler som berättar att vi mår psykiskt illa.



Stresspoäng enligt Thomas Holmes & Richard Rahe ger bl.a. följande förändringar:

Makes eller makas död (100 poäng), separation och skilsmässa (73, 65), personlig skada eller sjukdom (53), giftermål (50), arbetslöshet och pensionering (47, 45), graviditet eller sexuella problem (40, 39), yrkesbyte (36), stora lån (31), problem med svärföräldrar, barn flyttar hemifrån (29), personliga framgångar (28), förändrade personliga vanor (24), förändrade arbetsvillkor (20), ändrade matvanor och semester (15, 13), jul (12).

Om poängen under ett år är över 300 är risken att insjukna i en svår sjukdom 50 %, enligt forskarna. Risken minskar med minskade poäng.

De har också utarbetat ett särskilt poängsystem för barn och unga.

8 kommentarer:

  1. Hejsan!
    TACK för denna artikel. Har Löntagaren och läste där om detta problem. Hade vid det skedet själv olika "symptom": sömnlöshet, ont i rygg/mage, allegi, utslag på huden, ja, sgs allt som du nämner. Kunde inte fatta vad det var frågan om utan kämpade bara vidare. Dina atriklar fick dock upp ögonen på mej! Nu mår jag bättre men fortfarande en hel del att bygga upp ännu. Det fysikska börjar bli ok men jag har ännu inte fått nån "prathjälp" och det tror jag att absolut borde hittas, snarast. Men vardå? Bor i en liten stad där alla känner alla och tyvärr finns inte ordet tystnadsplikt i mångas ordförråd.Eller så vet de inte vad det betyder....
    Tack ännu för denna artikelserie, jag tror många har haft nytta av den! Trevlig sommar!
    -Ninni-

    SvaraRadera
  2. Hej Ninni!
    Tack för ditt brev! Jag försöker besvara det i början av nästa vecka, då jag också ska lägga in den sista artikeln i serien, den som du redan har läst.
    Nu ska jag försöka fira ett lugnt veckoslut och träna på att göra ingenting ...
    Vi återkommer!
    atti

    SvaraRadera
  3. Hej Ninni!
    Visst, du behöver prathjälp, kanske terapi, kanske medicin, kanske vardera. Kanske behöver du en tids sjukledighet.
    Du borde uppsöka din arbetsplatsläkare eller ortens hälsocentral snarast. De bryter nog inte tystnadsplikten, och gör de det så ska de anmälas på direkten!
    Om du vill kan du ta mina Löntagarenartiklar med dig och be läkaren läsa dem. Alla läkare vet inte vad utbrändhet är och hur man kan avhjälpa den. Läkaren kommer att kalla det depression eller i bästa fall utmattning, exhaustia (vet inte hur det skrivs), det är ingenting att bry sig om.

    Det viktiga tycker jag är att du försöker låta bli att skämmas. Det är mycket vanligt att man skäms när man går i väggen, i sina egna ögon har man ju misslyckats. Men oftast är det särskilt duktiga människor som går i väggen - omgivningen och de själva har ställt allt högre krav på dem och de har presterat bara mer ... Men INGEN kan prestera mer och mer utan att brista.

    När jag drabbades av min "stora burnout" 1998 skämdes jag oerhört och ville inte visa mig för folk. En av de mest förnedrande händelserna var när jag skulle lämna tillbaka något till jobbet och var tvungen att åka till stan och träffa en arbetskamrat. Jag jobbade på den tiden vid Hagnäs torg i Helsingfors, och jag strök mig längs väggarna på smågatorna runtom för att inte bli igenkänd. Jag träffade min arbetskamrat men det var förknippat med djup ångest.

    Du säger att alla känner alla. Jag vet hur det känns, för jag bor numera i en liten by. Men bry dig inte om det heller. I grunden är du en stark människa och du bryr dig egentligen inte om vad människor tycker. Har jag inte rätt?

    Mina allra närmaste vänner numera är en grupp kvinnor som deltog i samma utbrändhetskurs som jag på Norrvalla i Vörå. De allra flesta av dem bor i små byar runtom i Svenskfinland där garanterat alla känner alla.

    Skriv gärna igen, Ninni!

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Tack för ditt svar!

    Känns lite konstigt att skriva såhär "öppet" så alla kan läsa, men det är väl dagens melodi?
    Jag var hos läkare i våras då min allergi blev värre. Besök 2 ledde till att jag berättade om min sömnlöshet och mina hjärtklappningar och då fick jag nog medicin, men jag som är "rädd" för allt man kan bli beroende av, så jag tog endast emot nåt...jaa...sånt som förbättrar sömnkvaliteten..nåt kroppen producerar själv då den är frisk...hmmm..?? Den var bra, fick sova igen och allting började kännas bättre. Hjärtklappningarna blev färre. Allergin blev också bättre (vänta! Melatonin tror jag det heter!) men så kom det ju nya kraschar igen. Har inte haft sjukledigt för det är jag lite seg på att "ta ut i onödan" (dåliga erfarenheter av reaktioner av tidigare chefer, gällde inte mej, men iaf.) Satsar nu på att njuta av sommaren och all ledig tid jag får.
    Det roliga i det hela är ju att det inte var jobb stress som brände ut, utan fritiden och alla andras problem som alla tycker att JAG ska lösa, men om JAG skulle vilja ha hjälp eller få en axel att gråta mot så då finns det ingen!
    I å för sej så tror jag att allting egentligen börjat redan för ett år sedan pga en dålig arbetsplats och dessutom studerade jag också och avlade exsamen efter 3 års studier. Kanske allt detta låg som grund. Eftersom jag fick ett nytt jobb blev det ingen semester förra sommaren = ingen avkoppling + helt ny branch att lära sej. Sedan kom det passligt till jul, några stora skrällar inom släkten och igen på vårvintern 2009. DÅ var det som allting bröt ut ordentligt. Men som sagt, nu börjar det kännas bättre.
    Säger bara det, att lägger man märke till alla tecken man kan hitta, t.ex tidningsartiklar som bara "dyker upp", telefonen plötsligt går sönder, drömmar som tydligt visar vägen, osv osv, så är det dags att stanna upp. Jag fick en massa olika tecken, men det var nog dessa artiklar som fick pusslet att bli klart!

    Nej, du har rätt, jag skäms inte över att jag är "slut". Vad folk talar om det, bryr jag mej inte. Har äntligen haft mod att säga till dem som brände ut mej att DE faktiskt varit en STOR orsak till detta. Och vet du vad! NU får jag minsann vara i lugn och ro! De hade säkert aldrig kunnat tro att JAG får tillråckligt nångon och vågar säga STOPP!! Gissa om jag NJUTER! Dessutom, om jag säger jo, till nåt jag innerst inne INTE vill göra, så blir jag genast straffad med en sömnlös natt med panikångest. Såååå, det är bara att vara ärlig mot sej själv, nu är det JAG och MIN hälsa som gäller!

    Så, alla som har det svårt att säga nej, GÖR det, det är befriande! Jag har varit "snäll" i 41 år nu, men nu är det dags att leva MITT liv!

    Vi har ju alla bara ett liv att leva!

    Varma hälsningar Ninni

    SvaraRadera
  5. Vad härligt att läsa,
    du ÄR stark och nu har du insett att det är du själv som ska ha någon glädje av den styrkan!
    Du har lärt dig att lyssna på din kropp, det är A och O. Kroppen vet, mycket bättre än man själv.

    För att min kropp igen en gång sade till på skarpen har jag nu i några dagar (med gnagande samvete, men ändå) kopplat av, läst böcker, plockat LITE blåbär (så länge det kändes roligt), simmat, varit för mig själv, vilat. Jag är i själva verket bara hemom för att ta nya kläder och kolla posten, så åker jag tillbaka till stugan om en stund.

    Jag berättar detta för att jag inte på många år har unnat mig något sådant. Mitt samvete (ansvaret för andra människor) har fått styra mitt agerande.
    Jag är stolt över att kunna lyda kroppens signaler nu, och ta det lugnt några dagar. Det är svårt, men livsnödvändigt att ta tid för sig själv!
    '
    Vill du skriva privat kan du använda min e-postadress: astrid.nikula@an-media.fi

    Kram Ninni!

    SvaraRadera
  6. Hej Atti!
    Jag har inte glömt Dej, jag har haft semester...varit sjuksköterska åt vår katt som inte riktigt orkar mer med denna värme vi andra kan njuta av. Så..det har inte varit en sån semester som jag hade räknat med, men jobbsakerna har raderats ur minnet iallafall. På måndag är det dax att jobba igen och på ett sätt känns det skönt att komma till rutin-dagar igen. Lite hade jag nog gärna ännu vilat men man ska vara tacksam för det man blivit given! Har försökt att göra bara sånt jag vill men det har ju nu inte lyckats helt och hållet men i stort sett är jag nöjd så inga klagomål egentligen bör sägas.
    Jag skiver gärna även till din egen e-post, men tycker inte att jag vill vara till besvär och plåga dej med mina saker, du har ju alldeles tillräckligt att "vädra ut" i ditt eget liv, din egen utbrändhet menar jag. Det känns nog skönt att skriva av sej, tack för det, det är bra att det "i andra ändan" finns en som på riktigt vet hur man känner sej och inte den där klichén "jag vet preciiiisss hur det känns för dej" som många har talangen att använda oberoende om de på riktigt har råkat ut för samma sak som man själv eller inte. Jag tycker det är en löjlig fras att använda om man verkligen inte har haft samma "problem" som den andra.
    Jag återkommer om du vill,antingen här eller på din egen adress, det är "kiva" att mejla och ha kontakt och lätta på hjärtat med nån som förstår.
    Ta en dag i taget, andas, pusta ut, le även om ingen speciell orsak, vila och ha det bra! Lätt att säga men ska vi alla lova varandra (vi som vistas på denna sida) att puffa på varann och oss själva så vi orkar igen när höstens mörker smyger på?!?
    Skriva in en uppiggande kommentar eller en bra vits eller ordspråk, vi hört, bara för att hjälpa varann att ha en bra dag?!?
    Är nån med på detta??

    Kramar; Ninni

    SvaraRadera
  7. Hej Ninni!
    När jag idag själv loggar in för första gången på många månader fann jag ditt brev och det gladde mig, mitt i mitt eget elände (se dagens inlägg).

    Jag vill gärna återuppliva bloggen, vill att den blir ett forum för människor som har gått igenom samma saker, eller människor som misstänker att de kan drabbas.

    Det är inte särskilt stor skillnad mellan burnout och den depression-ångest som ledde till min sons död. Och experterna vet lika lite om vardera.

    Förlåt att du har fått vänta på svar. Du förstår säkert varför. Veckorna innan detta hände var jag ytterst sällan på datorn överhuvudtaget, därför har jag missat ditt brev, Ninni!

    Kram!

    SvaraRadera
  8. Jag är såååå ledsen att läsa vad som hänt! Om jag kunde hjälpa att bära en del av din sorg så skulle jag göra det! Jag har inte på länge varit här på bloggen men jag anade att nåt var fel då du inte varit här..men att det var så här...det hade jag inte velat! Jag ska tända ett ljus för dej och Hugo och tänka på er.
    Fonden var en fin sak!
    Tröstekramar; Ninni

    SvaraRadera